På drift i Stilla havet

Efter en frukost bestående av en underbart god hemgjord yoghurt (då vanlig yoghurt inte håller sig så länge och dessutom importeras är den svindyr, man kan däremot köpa ett yoghurtpulver bestående av typ skummjölk, yoghurtkultur samt smaksättning som man blandar med dricksvatten och låter stå i uppkokat vatten i en speciell termos över natten. Blir förvånandsvärt gott!) i ett fantastiskt vackert morgonljus hjälpte jag Sue att samla in afrikanska sniglar som av någon outgrundlig anledning en gång introducerades på ön. Det blev nästintill en hel 10-liters hink full, och som sällskap hade vi den ständigt jamande katten och den snälla hunden som dock höll sig lite på avstånd då hon inte vågade komma nära katten (den har tidigare satt sig i respekt hos hundarna). Under tiden njöt jag av de vackra blommorna i trädgården och den fantastiskt vacka Crimson-crowned fuit-dove som stannade i en palm för att äta. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Därefter tog Sue mig runt för att visa mig staden och allt som kan vara bra att känna till. Det första stoppet var en supermarket där det fanns en av fåtalet bankomater. Den var såklart trasig. Då påpekade Sue att jag kan betala med kort i affären och be att få ta ut extra kontanter. Det fungerade inte med Mastercard vilket är allt jag har. Kassörskan lät dock förvånad när vi sa att bankomaten inte fungerade och bad oss kolla igen. Mycket riktigt var den nu igång, och jag satte in mitt kort, fick ut mina kontanter men fick inte tillbaka mitt kort. Det hade maskinen glatt slukat och sedan återgått till att säga att den var trasig. Medan vi stod där och funderade på vad vi skulle göra härnäst kom det ut en man ur affären och frågade om det var mitt kort han hade. Mycket riktigt. Min teori är därför att det i Samoa alltid sitter en man bakom bankomaterna och manuellt matar ut pengarna. Det skulle åtminstone förklara varför de så ofta är avstängda. Jag var något nervös inför nästa gång jag skulle använda en bankomat och funderar numera alltid på om jag har tid att spara om kortet skulle råka bli slukat igen. 

 

Sedan rörde vi oss runt i huvudstaden Apia, och allt var väldigt förvirrande då gatorna där inte har något namn. Istället refererar folk till vad som finns på de olika gatorna. Till exempel McDonalds street.

Vi tog oss till den gamla grönsaks- och fruktmarknaden, men tyvärr har regeringen stängt ned den "för renovering" (enligt Sue för att förflytta folk till alla supermarkets istället), så det var ett stort inhängnat område som var helt tomt. Intill detta har försäljarna dock satt upp en ny marknad, så det fanns mycket för mig att kolla på även om det tydligen inte alls var lika mycket som tidigare. Jag köpte på mig en drinking coconut, två okända frukter och en samoansk rätt kallad Palusami som består av taroblad kokade i kokosmjölk. Till detta har man rostad/bakad taro eller brödfrukt. Vi satte oss vid vattnet för att avnjuta detta. Palusamin var väldigt god och mättande! Den ena frukten var otroligt god också, den var stor som en grapefrukt och smakade som en blandning av honungsmelon och sharonfrukt. Väldigt saftig. Den andra frukten var tyvärr övermogen, så nästa gång ska jag lita på min instinkt och inte på vad försäljaren säger är ett bra exemplar (även om jag inte tror att hon försökte lura mig medvetet). 

Medan vi satt där fick jag se min första samoanska (polynesiska) råtta. Den var minimal, jag trodde först att det var en mus. Så det finns inga farliga djur här alls och till och med råttorna är mesiga. 

 

Efter denna lunch stannade vi till på ett extremt charmigt café/restaurang som hetter Paddles och är beläget i utkanten av stan med havsutsikt. Där hade vi en god cappucino och en ännu godare Vaitipolo (en otroligt uppfriskande och läskande dryck med citron, lime och rårörssocker!). Ny favorit!

 

Därefter kikade vi förbi hotellet (sportsbaren) jag skulle bo på, varpå hotellets ägare frågade om jag visste hur mycket det skulle kosta. När jag sa att jag redan hade betalat förnekade hon detta. Jag var helt säker på att det hade dragits från banken, men sa att jag hade ett kvitto utskrivet som jag kunde ta med till kvällen.

 

Det visade sig att kvittot inte visade att betalningen faktiskt hade gått igenom, så jag fick skriva ut sidor från banken och börja ringa till bokningsagenturen jag hade bokat genom. Det fixade sig så småningom, men jag fick aldrig frukostarna som egentligen skulle ha ingått. 

 

Nåväl, på eftermiddager besökte vi SPREP för att se hur jag skulle jobba och hälsa på lite folk. Det var nu torsdagen innan påsk, så många hade gått tidigt inför påskledigheten och många andra (inklusive min handledare) var bortresta. Men de jag fick träffa var väldigt snälla och trevliga! Många av kvinnorna som tydligen var runt 30 såg ut att snarare var runt 20-25, det verkar vara en samoansk egenskap. Effekten förstärks av det underbart mjuka sättet de talar på. 

 

Själva campus som de kallar det är fantastiskt med massa grönska mellan byggnaderna. Från mitt skrivbord ser jag upp på ett berg täckt av regnskog, och utanför mitt fönster är det några träd som ständigt är fyllt av kringhoppande tropiska fåglar som gör det svårt att fokusera på datorn. 

 

Då Sue lämnade mig med David och tog bilen gick vi de 10 minutrarna till deras hus. På vägen följdes vi åt av en oemotståndligt söt valp som sprang och lekte kring oss. För att inte få med den hela vägen hem fick David kasta stenar efter den, vilket är det samoanska sättet att bli av med hundar. Oftast räcker det dock med att bara låtsas kasta dem eller kasta dem bredvid hunden.

 

Till middag testade jag en samoansk specialitet, Oka. Rå fisk marinerad i citronjuice och sedan blandad med kokosmjölk. Det var ingen riktig höjdare hos mig, konsistensen kräver nog lite tillvänjning. 
Som efterrätt hade Sue gjort pannacotta på kokosmjölk vilket var underbart gott. Och David hade köpt hot cross buns på kontoret där pengarna gick till någon välgörenhet. De var väldigt goda, smakade lite som kanelbullar fast inte lika sött och kryddigt. 

 

Sedan var det dags att bege sig till hotellet för min del, och när jag stängde dörren var det första jag såg en ENORM kackerlacka. Den var ungefär 1 dm lång utan antennerna. I sådana lägen är det händigt att ha ett par australiensare tillhands, Sue dödade krypet med sin ena flipflop medan David påpekade att de faktiskt är intelligenta, hur det nu skulle få mig att känna mig bättre till mod. Men trots tankarna på kackerlackor smidandes komplicerade planer för att hämnas sin döde släkting lyckades jag somna på nolltid efter en väldigt händelserik dag.