På drift i Stilla havet

Vid gaten till planet till Samoa träffade jag på min första samoan som började prata med mig. Han var en missionär som skulle till PNG (mormon tror jag), och han började prata om Guds ord med mig. Jag ville vara artig och frågade lite om hans tro och läste lite stycken ur bibeln som han valde ut, och då började han fråga om jag ville ha hans ena bibel (vilket egentligen var bibeln + 2 andra böcker, så blytung var den). Jag lyckades tacka nej på ett artigt sätt tror jag. Det sjukaste var att han var så otroligt jävla snygg. Antagligen en av de snyggaste människor jag någonsin sett. Han hade antagligen kunnat konvertera mig till vad som helst som inte är en kyrka som förbjuder samliv före äktenskap (nåja, nästan, riktigt så lättköpt är jag inte. Tänker jag såhär i efterhand iallafall, där och då var jag nog väldigt lost i hans långa ögonfransar och djupa bruna ögon. Och den snygga kostymen gjorde inte det hela sämre). 

 

På planet hamnade jag bredvid en annan samoan, och denna gång fick jag fönsterplats (jippi!). Redan efter att ha träffat dessa två samoaner insåg jag vad som menades med deras artighet. Denne fick nästan panik för att han fick så bråttom att ställa sig upp när jag frågade om jag kunde få komma förbi. Och när vi kom fram tog han ner min väska och gav till mig som en riktig gentleman. 

 

Ankomsten till Samoa var magisk. De tre timmarna dit var fantastiskt vackra med vita fluffiga moln över ett ändlöst blått hav och lika blå himmel. När vi var 15 minuter från vårt mål flög vi förbi en regnbåge och när vi kom fram möttes vi av ännu en (det hade tydligen regnat på eftermiddagen). Samoa var så otroligt vackert, och jag fick en smärre adrenalinkick när vi gick in för landning. Lyckan var total när jag klev av planet in i den fuktiga värmen, och jag kunde knappt fatta att jag äntligen var framme efter ett års drömmande och planerande. 

 

Därför blev väntan vid passkontrollen och bagaget så otroligt frustrerande, jag ville ju bara utforska allt direkt. Eftersom jag hade ett studievisa tog dessutom min passkontroll för evigt, mannen som skulle stämpla passet hade tydligen inte använt den stämpeln på evigheter eftersom han inte kunde hitta den på ett bra tag. Sen fick han testköra den några gånger, och trots det syns det knappt vad som är stämplat i mitt pass. Vid bagaget stod ett litet samoanskt band som spelade gitarr och ukulele och sjöng fantastiskt fint. Så välkommen har jag nog aldrig känt mig på en flygplats. 

Den 25e mars var det äntligen dags för mig att bege mig till Arlanda för den långa flygresan på runt 43 timmar till Samoa. Efter lite fester, packningskaos och allmänt förvirrande tillvaro de sista dagarna hade jag sovit 15 timmar de tre föregående nätterna och såg fram emot att kunna sova massor på planet. Det blev såklart inte så, utan jag sov bara någon enstaka timme åt gången hela vägen men lyckades framgångsrikt förstöra min dygnsrytm (vilket enbart var en fördel med tanke på den 13 timmars tidsskillnaden). 

Jag hade fasat något för flygresan, men den var helt ok. Höjdpunkterna involverade Air New Zealands säkerhetsvideor med Bear Grylls (http://www.youtube.com/watch?v=xJheoLUtX_Q tror jag, internet här tillåter mig inte riktigt att dubbelkolla videon...), att äta glass och titta på The Hobbit (Air NZ kör verkligen fullt på Härskarringen-temat. Alla filmer och massa dokumentärer på ämnet fanns att se), äta choklad och titta på Wreck-it-Ralph (förvånandsvärt bra) och en underbart trevlig och rolig flygvärd.

 

Jag hamnade mellan två kvinnliga Nya Zeeländare. Den ena var en väldigt kraftig kvinna (som fyllde ut sätet såpass att jag inte kunde ta del av mitt högra armstöd, men det störde mig dock inte) vars ena hand var paralyzerad och som behövde använde en krycka med den andra handen för att kunna gå. Det var ett smått projekt de två gånger jag såg henne ställa sig upp, och hon satt kvar när vi andra gick av för att få assistans för att kunna gå av planet. Trots detta utstrålade hon verkligen pondus, och hon hade en tatuering på hakan som kvinnan på min andra sida senare berättade symboliserade hög status bland maorierna. Den väldigt trevlige och rolige flygvärden passade upp mycket på henne (med vin bland annat, jag blev lite avis) och de skämtade hjärligt med varandra. Till exempel när det hade kunnat bli en lite awkward situation när han försökte gräva fram fjärrkontrollen till underhållningsutrustningen som satt på insidan av hennes säte utan att behöva få henne att resa sig upp. Det gick inte då passageraren innan hade tryckt fast fjärren felaktigt, så han fick hjälpa henne att stå upp och försökte med sin fria hand ta loss den. Då jag snabbt märkte att det inte gick och kvinnan stod väldigt ostadigt hjälpte jag snabbt honom att få loss den. No big deal. Men efter det tackade han återkommande 2-3 gånger för hjälpen och sa "good work". Sjukt överdrivet men väldigt gulligt och han charmade definitivt mig. 

Hela resan befann jag mig allt som oftast i något halvsovande läge, på mellanlandningarna märkte jag att jag kunde somna inom någon minut sittandes. Sen vaknade jag varje gång vi var tvugna att gå någonstans, sen satte jag mig ner och somnade igen. Väldigt udda. I Auckland kunde jag äntligen lägga mig ner (med utsträckta ben och allt!!!) på en bänk i solsken och sova lite längre vilket var oerhört skönt.