På drift i Stilla havet

För dagen hade David och Sue frågat om jag ville följa med på hike till sjön som kallas för Goldfish lake. Det regnade dock mängder under natten vilket gjorde att den sträckan skulle vara väldigt lerig och direkt farlig, varpå vi bestämde oss för att hikea upp för Mt Vaea som är det stora berget ovanför Apia. Här ligger Robert Luis Stevenson begraven (författare av bland annat Skattkammarön och Dr Jekyll and Mr Hyde. Samoanerna fattade starkt tycke för honom och byggde ett fantastiskt hem åt honom och ärade honom med en väldigt speciell jordfästning).

 

Började dock morgonen på min kära sportsbar. Här är en Mynah, en introducerad art som har tagit över ordentligt tyvärr. Antagligen fulaste fågeln i Samoa, och någon berättade att de hade sett en grupp av dem slita sönder en artfrände.

 

 

Den andra introducerade arten som syns överallt är indisk Red-vented bulbul. Dessa är dock betydligt finare och trevligare. Otroligt skönskjungande också, i många länder hålls olika bulbuls som sällskapsfåglar för deras vackra röst och goda härmförmåga.

 

 

 

Efter improviserad frukost begav jag mig till Sue och David där vi väntade på två New Zeeländare som skulle med, innan vi begav oss iväg.  

Om man svänger av en bit innan själva hike-spåret börjar kommer man till denna underbara sötvattenpool. Tanken var att vi skulle avsluta här, men jag kunde inte hålla mig utan hoppade snabbt i vattnet redan innan vi började hiken.

 

 

 

 

Ganska snabbt blev det dock svårt att avgöra vad som var vatten från poolen och vad som var svett... Det var klart över 30°C, fuktigt och en brant stig. Tidvis var den helt ok, även om i princip all form av rörelse är jobbig i sådan värme, så bara höjdskillnaden var jobbig nog:

 

 

 

 

Tidvis var det lite svårare att avgöra var stigen var (det var främst etapp två, den efter RLS's grav). 

 

 

 

 

På vissa ställen var det direkta små stup. Någon vänlig själ hade dock satt fast rep i träd vid toppen, så man fick helt enkelt lite till 100 % på att repet höll och fira sig ned med det. 

 

Tyvärr hade cyklonen i vintras fällt många träd här, så regnskogen var inte fullt så majestätisk som den tydligen är normalt (även om det räckte och blev över för att imponera mig). Det var dock fullt med fågelliv och mängder med ödlor som flydde från stigen när vi närmade oss. Men på flera ställen var förstörelsen tydlig när vi var tvunga att klättra över träd av denna kaliber:

 

 

 

 

 

Själva graven där någon hade lagt en liten skål med färgglada frön i: 

 

 

 

Utsikten från graven, skulle inte tacka nej till att bli jordfäst på en sådan plats. 

 

 

Här vilade vi ett tag, genomsvettiga och helt slut. Myggorna hann åderlåta mig rejält innan jag ens märkte dem. Dagen efter kändes mina ben som braille-skrift och myggbetten var så många att jag fick en del förskräckta "Oh my god, the mozzies really got you!". Tydligen gillar de svenskt blod.

 

Av någon anledning beslutade vi oss för att fortsätta uppför resten av berget. På vägen uppstod en diskussion om hur dessa blommor såg ut inuti, och Sue bestämde sig för att ta reda på det. Crazy Aussies.

 

 

 

Hennes beskrivning var "It's like three sausages in the middle!"

 

 

Belöningen som väntade på toppen var en majestätisk utsikt, ett gäng illblå kungsfiskare och tropicbirds som flög omkring. Tropicbirdsen måste jag se till att få bilder på, de är fantastiskt majestätiska och vackra! Vita med låånga stjärtfjädrar. Stilla havet var fascinerande lugnt för dagen och såg precis så oändligt ut som det är.

 

 

 

 

Vid det här laget var jag helt slut, genomsvettig och törstig. Det enda som drev mig tillbaka (i ett förvånandsvärt högt tempo, hade lust att springa sista biten tillbaka) var tanken på den svala sötvattenspoolen. Och tanken på att jag kunde dricka ur vattenfallet (med hjälp av min magiska filterflaska). 

 

Sällan har något vatten smakat så gott eller varit så skönt att simma i. 

 

Tillbaka hos David och Sue tog vi det mest lugnt, men jag fick även lära mig att öppna och skrapa en kokosnöt och sedan göra kokosmjölk av det. En samoan hade antagligen skrattat åt hur lång tid det tog. Men kul var det! Och så gott!