Dag två, 29 mars.
Eftersom jag inte skulle få någon frukost började jag dagen med att äta hot cross buns som jag fått av David och Sue och lite banana chips som jag köpt på marknaden (gott!). Precis när jag kände mig nöjd knackade hotellägarinnan på med en frukostbricka. Inspirerad av Härskarringen-temat på Air New Zealand hade jag inga problem att få ned en second breakfast dock. Vilket visade sig vara bra då det blev det enda målet jag åt den dagen.
Medan jag satt och åt frukosten såg jag plötsligt det turkosa skimret av en flygande fruktduva som landade i en palm en bit bort. Jag hade bestämt ett mission som var att ta ordentliga bilder av dem (samt flygande hundar och förhoppningsvis papegojan som finns på Samoa) Eftersom jag inte hade haft tillfälle att hämta kameran när jag såg en dagen innan smet jag nu in på rummet och hämtade kameran och teleobjektivet. Den var dock fortfarande lite väl långt borta och imman satte sig snabbt på objektivet som ut från rummet med AC. Innan jag hann göra särskilt mycket alls flög duvan runt ena hörnet på hotellet. Lite besviken men väldigt glad över att de fanns så nära hotellet la jag tillbaka kameran. Snabbt slog jag dock av tanken att kolla runt hörnet på hotellet, och där satt den! Fyra-fem meter bort. Jag smet in och hämtade kameran och fick ordning på inställningarna och lyckades stadga objektivet ordentligt. Då flög det plötsligt iväg en duva under den jag hade sikte på, som jag inte alls hade märkt – de är välkamouflerade trots (tack vare) sin färgprakt! Den andra tyckte dock inte att jag var lika farlig och satt kvar och posade ett tag. Tyvärr visade den inte upp sina turkosa vingpennor, men jag blev ändå nöjd med bilderna. Morgonen dag 2 och mitt ena mission är redan uppfyllt!
Glatt strosade jag sedan in mot stan, som i princip var helt tom då det var långfredag. Som vanligt vinkade alla jag mötte och hälsade glatt, och alla taxibilar tutade efter mig för att fråga om jag ville bli körd. David berättade senare att den allmänna tanken här är att palagis (utomsamoaner, framförallt vita) inte går, de åker alltid bil. Nu får de vänja om sig!
Det var verkligen häftigt att se hur Apia, som hade varit sjudande av liv under gårdagen, låg helt öde under denna soliga och varma helgdag. Perfekt för mig att kunna lära mig hitta utan massa trafik och människor.
Svårt att tro att det är fullt av folk och bilar här normalt! Verkligen en annorlunda tid för mig att anlända under.
Apia movie theatre. Inte helt hundra, men jag tror att den är stängd för tillfället...
McDonalds - enda öppna stället under denna helgdag. Skylten verkar ha blivit illa tilltygad i cyklonen.
Runt klocktornet är en rondell som normalt är helt fylld av trafik.
Apia town clock restes till minne av samoanska soldater i WW I.
Jag tog mig så småningom ner till havet (via marknaden där jag köpte en drinking coconut) och gick där och försökte fota lite allt möjligt med fastnade med att jaga Cardinal honey-eater, små blixtsnabba fåglar med en väldig färgprakt. Och då är de ändå inte i sin häckningsdräkt, den är ännu mer röd! Till slut fick jag några dugliga bilder, men jag är inte helt nöjd med dem även om det är kul att kunna visa hur de lurar hibiscusblommorna på deras nektar (väldigt tydligt att inget blir pollinerat här).
Därefter fick jag för mig att öppna kokosnöten och lyckades förvånansvärt nog, utan några redskap utom lite asfalt. Första öppnade samoanska kokosnöten! Tyvärr hade köttet hunnit bli lite dåligt (luktade fermenterat) mellan det att jag drack upp juicen till det att jag kom på att jag skulle öppna den (inte så konstigt med tanke på 30+°C och att den låg i min svarta väska), så den lämnade jag till fåglarna/råttorna.
Verkligen the fruit of life här i Stilla havet.
När jag så vandrade vidare kom jag till en liten insjö. Havsvatten leddes in via att rör i strandpromenaden till en liten salt sjö. Den var nedsänkt med branta väggar, så det var inte så lätt att ta sig ned vilket jag hade velat göra för att se vad det var som simmade runt där och skapade vågor på ytan hela tiden. Det var nog tur att det inte var så lätt dock, för hade jag hoppat ned utan att se mig för ordentligt hade jag antagligen lyckats skrämma slag på mig själv. Nere på den lilla (3 kvm) stranden som hörde till var nämligen hundratals krabbor! De var förvånansvärt svåra att se, eller jag tog dem nog snarare som blomrester och döda blad, men det rörde sig tillräckligt i sanden för att jag skulle reagera. De påminner om vinkarkrabborna jag såg på Zanzibar och fanns med rosa/röda och gula klor. Coola!
Ja, det är faktiskt en krabba bakom den där gula klon...
Mitt nästa möte blev med en gammal man som bar en säck på ryggen. Han såg väl ut som de flesta äldre männen här, senig med gulnande tänder och ett väderbitet ansikte. Han började prata med mig. Jag försökte gissa vad han sa. Jag testade svaren ”yes, no, I don’t know, maybe” under en tidsperiod. Oavsett så fick jag ingen reaktion som gav mig någon klarhet. Jag kunde inte ens avgöra om han faktiskt pratade engelska eller samoanska. Han såg i alla fall glad ut, och när jag önskade honom en glad påsk skrattade han.
Ute i vattnet låg färjan till Tokelau, som ska vara det absolut enda sättet att ta sig till Tokelau (vilket tar mellan 1-2 dagar). Nu tror jag förvisso att det finns en annan färja igång, men färja från Apia är det som gäller. Och jag som tycker att Högdalen känns off.
När jag strosade vidare ropade några killar som satt på gräsmattan vid strandpromenaden till mig. Jag gick dit och de frågade lite om var jag kom ifrån och vad jag gjorde där osv. Den ena killen bredde ut sin tröja på gräsmattan för att jag skulle sitta på den. Vilken gentleman. De skulle spela volleyboll och började sätta upp ett nät mellan två palmer. Jag avböjde inbjudan att vara med (jag höll svettas ihjäl som det var, min kropp hade verkligen inte ställt om sig ännu!), men blev inbjuden att komma och kolla på samoansk fire dancing som åtminstone en av killarna (oklart om det var mer än så) jobbade med. De frågade om mitt nummer, men då jag inte lyckats få tag på ett samoanskt SIM-kort hade jag inget att ge, vilket var lika skönt. Jag vet var jag kan hitta dem. Men de kan verkligen konsten att vara sociala. Sue och David hade varnat mig lite för att de samoanska killarna skulle vara väldigt på, efter att några killar hade börjat vifta entusiastiskt till mig när vi körde förbi dem i bilen från flygplatsen, men påpekade också att de är väldigt snälla.
Ön är väldigt vacker med sina regnskogsbeklädda kullar.
På väg tillbaka till hotellet började några äldre män prata med mig. De frågade allmänna frågor som var jag kom från, vad jag gjorde här, om jag gillade Samoa, om jag hade pojkvän. Snart började de skämta om att jag var här och letade efter en pojkvän. Det är ett återkommande tema här.
En liten stund senare stannade en bil bredvid mig med två vita tjejer i som frågade om jag behövde skjuts någonstans. Som sagt så är det ovanligt att palagis promenerar omkring, och de sa dessutom att jag såg väldigt varm ut (no shit). Då vet man att man måste se helt förjävlig ut…
Väl på hotellet tog jag en efterlängtad dusch och la mig för att vila lite i sängen. Vaknade klockan 18, smsade lite med australiensarna (hade fått låna deras ena mobil), tänkte att jag borde gå och fixa middag, men däckade snabbt igen och sov till 04.
