På drift i Stilla havet

Under april till början på juni gör jag mitt kandidatexjobb i den väldigt charmiga ö-nationen Samoa. Projektet är en del av min utbildning till Civilingenjör med inriktning Energi och miljö på KTH, och kommer beröra de biologiskt nedbrytbara plastpåsarna som används på Samoa samt på vissa andra ställen i Stilla havet. Därefter blir det tre månaders kringresande bland olika öar i regionen.

Weekend

Publicerad 2013-04-22 08:55:15 i Samoa, Sights,

The weekend was pretty calm but fun. I tried to relax since I knew that next week would be tough with a lot to do. And also I was a bit indecisive and couldn't really decide on much to do. For some unknown reason I however agreed on watching the Fun Run/Walk in Apia at 8 Saturday morning. The morning after the bar night. Not sure what I was thinking.
 
Sue, David and I did the walking part which is 3 km along the sea side. Not very challenging but very hot. I am tempted to try the 5 km run, but since I haven't found any convenient track to run I haven't really tried running in the heat. I'll probably get a heat stroke. And die. In front of a huge audience with ambulance personelle that apparently cannot handle a heart starter or really know what to do in case of emergencies. So maybe I'll pass after all.
 
That will also save me the embaressment of being overtaken by guys running insanely fast in flip-flops.
 
 
After the walk Sue and I managed to buy some tapa cloths from a woman from Savai'i, which I have been wanting as a souvenir. It is a cloth made out of punded inner bark from a tree, which has an increadibly soft texture and beatiful designs. Wikipedia on Tapa cloth
 
Then we went to David and Sue's place with some SPREPies for tea. I was however originally invited to sleep in the hammock at the veranda (I was a bit nauseaus after too little sleep, too much heat and probably from all the car exhaust gases down in Apia). So that's what I did after tea time was over and the other guests had left. It was awesome. Can't believe that Sue and David don't use it, I sleep so amazingly well there. So while I slept the crazy aussies went up Mount Vaea. I felt bad for them when it started pouring down, and was very happy with my decision as I slept on surrounded by the sound from the heavy rain. 

They have this mother hen with chicks that is hanging around in the garden, and Sue (and I when I'm there) is feeding them, so they're getting less and less afraid. They are soooo cute! Still in that incredibly fluffy stage.
 
 
 
Look at the little white chickenbutt! It's so fluffy I'm gonna die!! 
 
 
 
Chick and mother hen.
 

Then the aussies spoiled me with great food once again before we after much consideration decided to go to the hotel next to "my place" where a good band was plaing that night. And where they had Pina coladas! Oh, at the barnight the night before I found out that the legal drinking age in Samoa is 21. So I've been illegally drinking (and they have been illegally serving me). "Oops". So with this new information, I still got a Pina colada and Sue got one without alcohol. Of course they assumed that I should have the one without alcohol. Anyhow, the Pina colada was delicious, and the band was great. When I got home I spent the evening playing with an adorable puppy living next door (it's supposed to be a stray, but she looks well fed). 
 
 
 
Sunday started with a visit with Sue to the Baha'i temple (I've been to church twice and haven't even seen a pig fly by yet. Just foxes). Beautiful choir this time as well, and I really like the temple that is light and cool. 
 
 
 
One of seven Baha'i temples. Pretty cool that it exists in "little Samoa". 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
What's also pretty cool is that I found out that if you walk around to the back side of the temple, it looks like Darth Vaders paler brother. That needed a more dramatic edit.
 

Since I had to make up for going to church we then went on to a pool party at one SPREPie's house where GTs were served. It was really nice, and I didn't really want to leave, but exept that my ride was leaving I also felt I had to get started on the PADI e-course. Good thing I did, though even if it's not really a challenge it's quite time consuming.
 
Kommentarer (0)

Rainy days

Publicerad 2013-04-19 05:35:00 i Samoa,

The last three days the rain has been pouring down in insane amounts. It has been pretty cool to see, and I didn't mind since I've mostly been at the office. Tuesday when I went to Savai'i it was sunny until we were on the way home. Then it started pouring down and we all squeezed into the car (7 persons, although 2 kids), so I did not drown in the back of a pickup truck. Today the weather has turned and we had some sunshine and a partly blue sky, so hopefully the weekend will be sunny.
 
I don't have a lot to tell since I've mostly been working on the project. The snorkling in Savai'i was good, and we will go back there next week with the whole SPREP team (I got to go with Tony as he checked out the accommodation (it's awesome) for that event). I'll be joining, but instead of doing the teambuilding things I'll finally be taking my Padi Open Water. How I have waited for it.
 
Until later, have some rainy pictures.
  
 
 
A siamese bulbul? The bulbuls know how to snuggle in the rain. 
 
 
 
Hard to tell where the clouds end and the fog begins.
 
 
 
Flat-billed kingfisher. 
 
 
 
 
I get why it's called the Flat-billed. The beak is so flat it's reflecting the light from the sky in this shot. 
 
 
 
Fruit dove in rain 
 
 
 
This is how you look when you swallow a palm fruit half the size of your own head. Very photogenic. 
 
 
Now I'm off to the SPREP barnight!
 
Kommentarer (0)

Saturday at the South-East coast

Publicerad 2013-04-15 10:23:00 i Samoa, Sights, Underwater photography,

This Saturday I went with Pascale, her daugther and sister to the south eastern point of Samoa.
 
On the way we saw a lot of animals as usual. This however was an unusually big pig that apparently has managed to escape the Sunday umus efficiently a lot of times.
 
 
 
One of many Samoan churches to the left. 
 
 
 
I'm not sure why, but apparently we were not satisfied with this beach, so we moved on.
 
 
 
This was more like it.
 
 
 
Typical beach fales are seen here, although a bit more colorful than usually. The sand was so incredibly soft and deep. 
 
 
 
One of the small islands of Samoas South-east coast. Unfortunately we couldn't go there that day, but hopefully we'll be able to another day. 
 
 
 
Beach fales and fale dogs. 
 
 
 
I made friends with some of the dogs (and yes, I'm red from the sun). When we stod talking to a Samoan man and the dark dog in the picture came up to me and I started scratching him the Samoan asked a bit surprised if it was my dog. It's not the first time someone has asked that, and that goes for cats as well. I still haven't been chased by the supposed-to-be-vicious Samoan stray dogs, I feel like I'm missing out on a Samoan experience here. So far they have all been very kind or very shy. 
 
 
 
Of course I went snorkeling as well, but unfortunately the SE coast had been badly hit by the tsunami in late 2010, and even though the corals were starting to come back most of it was dead. However, since I swam longer and longer out for the beach I eventually came within a few metres of where the waves brake. There I could peek into the window of an underwater paradise, with huuuge Moorish idols and beatiful corals. But all I could to was peek since evety wave threatened to smash me into the shallow corals if I didn't pay attention. So between the waves I looked quickly under water, then I stod up and braced myself and tried to remain on my feet. But after a few to powerfull waves, where one knocked me of my feet I gave up and let them carry me in to the beach. Closer to the beach however there were a lot of beautiful starfish like this one:
 
 
 
I had such a great time, exploring and playing with Pascales daughter and some Samoan girls as well as trowing a ball with a little samoan boy who must have been around 3-4 years old. And so cute! On the way home we drove past a wonderful garden, and Pascale wanted to ask about a plant and if she could get some cuttings to plant. The women there were absolutely fantastic, so kind, funny and charming. And they asked me to take some pictures of them.
 
 
 
They were decorating the roof of the veranda and made it look really cozy.
 
 
 
When we were standing there this huge bird started riding the winds above us. It was enormous! Some kind of frigate bird, maybe the lesser (although it seemed great enough).
 
 
 
I little bit further away a village had four horses standing by the road with a woman tending to them. As Pascale's daughter loves horses we stopped and said hello to them. She even got to ride around on one of them.
 
 
 
Meanwhile I fell in love with the horses, the dogs and the incredibly cute children
 
 
 
 
 
On the rest of the way home I just sat in wonder over Samoas beauty. It's incredible lushness where the plants are growing on top of each other and the beautiful mountains.
 
 
Unfortunately the perfect day and my total bliss got a bit thrown of track as the car in front of us hit a puppy while driving through a village. Hopefully it never got to suffer as many of the dogs here do.
 
Sunday didn't raise my spirits either as I was sick the whole day and mostly slept through it all (and apparently Sundays nowadays are my "avoid the sun-days" since I always tend to be a bit daring with the sun on saturdays). 
 
Tomorrow, tuesday, I'll be going to Savai'i on the back of a pickup truck. Apparently there's supposed to be thunder storms. So if you don't hear from me again I'll probably have drowned in the back of a car. 
 
Kommentarer (0)

Won the coconut lottery

Publicerad 2013-04-15 03:00:57 i Samoa,

The other day I was opening a coconut, so at first I tried to drain the fluid out by poking a thin knife in the coconut eyes, which didn't work. So eventually I just gave up and cracked the thing. No wonder the fluid wouldn't come out.
 
 
 
 
Dude, I heard you like coconuts, so I put a coconut in your coconut...
 
 
 
So this is what a coconut sprout looks like. David and Sue told me about it when we had drank the juice from a mature coconut (so not a drinking coconut) and I heard something rattle inside the supposed-to-be empty coconut. They said that it could be a sprout, and that it's a delicacy that was supposed to be really good, and also that they had never tried it. So, exited I smashed the coconut, only to find a lump of ice in it. Guess if I was surprised (Sue had put the coconut in the fridge so that the juice would be cold, and apparently that was enough to freeze some of it). This time I was equally surprised.
 
 
 
It felt like winning the lottery, and though curious to try it I saved it for the next day so that David could try it as well. I had this expectancy that it would taste like a mild, maybe sweet version of coconut flesh. So during morning tea I cut it up, it had a really weird spongey texture. And I must admit I got disappointed, it almost didn't taste anything at all. Samoan delicacies may not be my cup of tea.
Kommentarer (0)

Palagi in Samoa

Publicerad 2013-04-12 00:55:51 i Samoa,

I finally identified what will be most problematic about writing my thesis. Esther, my supervisor wrote an introductionary mail to two persons at the Samoan ministry of environment who have access to the information I need. The reply was a bit hesitant, one of the guys needed to ask the other what he thought. Some day later I emailed anyway asking for basic information on the bags, such as what company makes them, where they are made, from what etc. Information I think should be easily accessible since the government only allows a few kind of bags to be licensed. This is however not the case. The reply to the email was that I should come and meet him, down in Apia. Not really time efficient, but ok.
 
So tuesday morning I went down to his office for the meeting. He is a very nice man, but apparently the information I requested is confidential government documents. I was not really prepared for this. He asked me to ask Esther to email the CEO so he could agree to give out this information. So now I'm waiting for the CEO's reply, which will probably take a while. Guess this is how it works in Samoa/the South Pacific, so I'll just have to adjust. But this is part of why I wanted to do this project abroad and in a different culture, to learn what kind of problems you may need to tackle and how to work around it. 
 
After the meeting the plan was that I should hang around Apia until lunch, when the man I met was going to the landfill where his collegue was. I was welcome to join him and was glad to, but apparently my stomach thought I was being to experimental down the market when I tried the kava (and not a little of it, they kept filling up my cup so I think I drank about three of them) which I doubt is made on filtered water. So when I got home to leave the food I had bought before going back to Apia I felt that I didn't really dare to go on a field trip. Amazingly enough I didn't get that sick (I'm surprised I haven't yet, I haven't really been that careful), but I could feel my body was fighting something. I thought I would rest an hour and then go to the office, but couldn't wake up when the alarm rang, so instead I slept for 5 hours. Then I slept 9 hours during the night and still felt like a wreck the next morning. 
 
The part of tuesday I was awake on however, I was feeling really down for the first time since I got here. I was actually in a good mood after the meeting, even if I didn't get the information I wanted (although he did tell me some things), but after the taxi ride home from Apia I think it finally occured to me how impossible it is to be part of Samoa. I have had great company since I got here, but I haven't been hanging out with any Samoans. They are very kind (and always start up conversations), but always ask the same question (where are you from, what are you doing here, do you have a boyfriend?), and this day it finally got to me when the taxi driver asked all these questions again. After a while he laughed a little in a nervous way and asked if I wanted to be his friend. After being sociable at the market and getting a guys phone number in case I wanted to hang out I still felt like I wanted to get to know some Samoans. So I said "yeah, sure" and thought that I might call him if I don't have anything to do. I then asked him what he usually does in his spare time and apparently he only takes care of his parents. Maybe not the best way to experience the Samoan life. When we then got to the house he looked thoughtful for a while, and when I asked what it was he said "Would you really... be my friend?" in a way someone askes if one would really be his partner. A bit afraid I said "well, not boyfriend..." and he replied that he knew that. Still that was enough to scare me too much to call him... 
 
Oh, and also some guys at the market laughed at me when I packed a basked of coconuts into the taxi, and when I asked the driver why they were laughing he said that they thought that palagis didn't know what to do with coconuts. At that time I mostly thought it was funny and called back to them that I liked coconuts, but when I got down after the taxi ride I thought that it was really rude of them to assume that I would be stupid enough to buy a basket of coconuts if I didn't know what to do with them. 
 
Anyway it felt better after Pete got home and I talked to him. He said I should stick to the people who know someone I know, and focus on joining after work activities such as the paddling or squash club. 
 
Have some pickies:
 
 
Morning star by the house. "My" house is the one on the right.
 
 
 
View from my bedroom. Wonderful to wake up to.
 
 
 
Nea (I think she's called), the SPREP-cat. Very nice company, although not that appreciated when I'm trying to photograph birds.
 
 
 
Sue thought she looked evil here. I don't see it, and anyhow she's not, she's a really sweet and cuddly cat.
 
 
 
One of the trees that fell in the cyclone. Somehow a lot of tiny pawpaws (papayas) manage to grow on top of the trunk.
 
 
 
My favorite weird-looking bird, the Purple swamphen.
 
 
 
The Pacific Imperial Pidgeon. Incredibly shy (well, there's a lot of meat on it...), only managed this photo before it flew upp high into a denser tree.
 
 
 
Banded rail, incredibly shy as well. Bad flyer, but such a fast runner! And they look really funny when they run, unfortunately I haven't managed to get a shot of it yet since it's hard to keep them in the viewfinder at full speed. Actually hard to get a shot at all, even though they are all around here at SPREP.
 
 
 
 
 
 
There's a tree of this kind right outside my office window, it's really relaxing to look at the foliage. Especially when there's kingfishers and all kinds of birds jumping around in it.
Kommentarer (1)

Bitches on the south coast and barbequing

Publicerad 2013-04-10 03:55:00 i Samoa, Sights,

Sunday April 7th 
 
So, I'm starting to write in English in case any SPREPies want to read my blog (if so I hope they won't kick me out after reading it).
 
Last friday Pascale, a french woman working at SPREP had been talking about that she, her daughter and her sister were going to snorkel and swim today. I was welcome to join, and since I'm not able to drive by myself and am travelling alone I rarely turn down a ride and nice company. 
 
We were supposed to meet up by the Baha'i temple, but due to 3 nights of pretty bad sleep caused of the loud music from the neighbouring hotel I said I'll join after the service. It started at ten and was supposed to end around eleven, but 10:15 I got a call from Pascale. A bit stressed out and confused I asked if the service had already finished, but she said that it hadn't even started yet. The time wasn't 10:15, it was 9:15. We had both forgotten that Daylight saving time ended that night, and Pascale said that they didn't want to wait an hour by the temple. So I rushed away, catching a taxi by the main road.
 
The taxidriver asked all the regular questions, where I'm from, what I'm doing here, how long I'll be staying and if I have a boyfriend or am married. But then he started talking about himself, how he had a Swedish girlfriend in the US, how the country was bad for him since he started doing drugs, how he got to Samoa and got clean, drives a taxi although he has a bachelor's degree but likes it, and nowadays only drinks every now and then. He asked me if I drink and I said that I do it sometimes (meaning as most once or twice every month). He agreed and said that he only drinks twice a week now. I started to hope that he didn't the night before. 
 
After telling his life story he dropped me by the temple, and I met up with Pascal and her family. They asked if I spoke French and I said "Je n'ai pas parle francais depuis quatre ou cinq ans". Which I think may have been the only sensible sentence in French that I managed during that day. Pascal was the only one comfortable with the English language, her sister said that she hadn't spoken English for 30 years, and her daughter hadn't had a chance to learn it yet. So it was an interesting day, but I managed to understand more than I thought I would (although I had a hard time trying to find the words myself). I was totally exhausted from the linguistical challenge on the way home and almost fell asleep in the car.
 
Our first stop was the To Sua trench, and right as we got out from the car it started pouring down. But being in Samoa I wasn't really worried, and sure enough the rain stopped after a few minutes and the sun came out. The To Sua trench is basically a big hole where seawater comes in through the cliffs at the bottom. We climbed down the ladder (except Pascale who unfortunately was to afraid of the height. I could really understand that) to the refreshingly cool water, and I could probably have stayed there forever. At one time it started raining a little again at the same time the sun was shining and no clouds were visible. Why be content with one weather when you can have several at the same time? 
 
 
 
 
 
All land on Samoa belongs to either a village, family or person, so you may be required to pay a small fee for using the land. It was the case here, and the woman who accepted the money said that there should also be a beach right here. We could not locate it, but the view was spectacular in another way:
 
 
 
 
However there were cute little beach fales so we sat in one of them and ate lunch, joined by a thin ginger cat. He was extremely friendly, but also extremely persistant when it came to trying to get our food. The weirdest part was when I got out some banana chips. Suddenly the cat that previously had just tried to walk up to the food lying in the middle of the fale started stretching after the bag of banana chips and standing on his hind legs to reach it. That was definately something he had seen before. When I tried giving him some he just couldn't get enough. So so far I have met a cat that drinks coconut milk (David and Sue's cat) and one that eats banana chips. 
 
 
Since Pascale hadn't been swimming we started heading for another beach. A few minutes down the road we found one that was amazing, with deep, soft sand that my feet just sank happily into. 
 
 
 
 
 
 
Unfortunately the snorkling wasn't that good close to the beach (although there were a few specimens of many different species to see), and I didn't dare to swim further out due to strong and unpredictable currents. We had a great time however, I found a green drinking coconut that I opened with Pascale's machete (which took forever), I ran some laps on the beach, looked at seashells (and found a poor, dried up, blue starfish) and swam a lot. 
 
 
When it started raining again in the afternoon we started the drive back home. In one village we had driven through on the way we had noticed a lot of horses. This time Pascale's sister wanted to get a picture, so we stopped and asked and I took some as well. The boys were happy to pose. 
 
 
 
 
Unfortunately this mare was very thin, but the food was abundant so she was probably old or had worms.
 

This time it was a real tropical shower and the mountains were clouded in mist. It was a stunning view.
 
 
 
 
One of many waterfalls can be seen in this picture.
 

We drove back by the north coast and not by the south that we had come from. On this side there aren't any big, sandy beaches such as the ones the south coast. As we drove we got stuck behind a taxi driving slowly (speed limits here are 40 km/h through villages and 56 km/h outside villages, so someone driving slowly is really slow...), which they according to David do to spare their tires. Anyway, when we got up behind the taxi I hear Pascale's sister, who was driving at the moment, exclaim "oh, a little bitch!". A bit shocked I'm thinking that that's a bit harsh to say in front of the kid, when I catch sight of the little beach she was reffering to. I had already had a lot of fun at that particular pronunciation during the day, and I can imagine they had a lot fun at expence of my poor French as well.
 
Back in Apia the sun was shining again, and I met up Pete at the house before going to Stuart's (Director Biodiversity and Ecosystem Management) house for barbeque. My god what a house. The view was the most spectacular view I have ever seen. At one side a valley and hill covered in rain forest, and at the other the ocean. Unfortunately I was so preoccupied with waching everything so intensely that I forgot about getting photos before it got dark, but at least I have a reason to try to get invited again. The food, wine and company were all excellent, and I had a great time. Since Stuart is also interested in photography he showed his photos which were all amazing. 
 
Since Stuart and his wife Mary have a son that lives in Sweden there were a lot of skålande (cheers) in Swedish and a lot of Akvavit, Pete's first time to try it. I was a bit surprised that he actually liked it and even more surprised and a bit confused when he described the taste as floral and herbal. Yeah sure, but he missed out on  the "burning your tongue out"-part of the taste, which was the first thing I noticed when I tried it the first 10-15 times or so. Crazy Aussie. 
 
Kommentarer (1)

Lördag at the flea market

Publicerad 2013-04-10 01:00:00 i Samoa, Sights,

Jag sov inte ut det minsta. Jag hade inte riktigt planerat något för idag, så jag begav mig ner till Apia för att besöka Apia flea market, där försäljarna säljer hantverk. Det var galet varmt där, då alla försäljare trängs under ett plåttak och själva Apia är som en gryta. Det var riktigt häftigt att se hantverken, i princip alla smycken är gjorda från kokosnötskal och jag tror att de flesta skålar och träfigurer är gjorda från kokosträ. Jag köpte några sköldpaddsfigurer, smycken, 3 lava-lavas (saronger), en klänning och två fantastiska väskor som jag inte kan förstå hur någon kan göra för hand.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kokosskalssköldpaddor.
 
 
 
Nike-lavalava kändes lite udda.
 

På grönsaks-/fruktmarknaden lyckades jag få tag på lite koko samoa, samoansk kakao. Konsistensen var som en fast massa (jag upptäckte att man inte ska förvara den i kylen, då blir den helt stenhård), och man måste blanda den med varmt vatten eller varm mjölk för att den ska lösa sig. Så sjukt gott dock! Det är små bitar i som är väldigt goda att tugga på och det smakar väldigt mycket rostat. Lite som en blandning av riktigt god choklad och kaffe, minus bitterheten.
 
Efter min shoppingtur och två nätters sömnlöshet plus massa intryck var jag för varm och trött för att orka bege mig någonannanstans under dagen. Jag chillade istället vid huset, läste en bok, låg ute i solen (även om det snabbt blev för varmt) och tog en siesta. På något sätt blev det också så att Pete som varit på jobbet hela dagen lagade fantastiskt god omelett till mig på kvällen. Jag skäms lite men klagar absolut inte.
 
En bra lördag. Fram till att hotellet nu körde igång sin lördagkvällsunderhållning. Bruce hade inte varnat mig för det här när han berättade om huset.
 
Kommentarer (0)

Barkväll och flygande hundar

Publicerad 2013-04-10 00:42:01 i Samoa,

Klockan nio skulle min kära sambo Pete hålla ett seminarium, och han och Bruce hade övertalat mig att gå dit. Jag trodde att det skulle vara ett par timmar, men det visade sig vara ända till lunch. Nåväl, det var både intressant och riktigt trevligt. Seminariet handlade om fund raising och vad man ska tänka på när man söker finansiering. Det var en härligt avspänd stämning och alla skämtade med varandra (speciellt Bruce och Pete hackade på varandra genom hela seminariet). Som avslutning skulle vi lyfta fram tre bra saker och tre dåliga saker med en gammal ansökan, som min grupp snabbt kom på antagligen var en som Pete skrivit för länge sedan. Alla sågade den lite väl hårt, men med glimten i ögat. Pete bekräftade att det var hans 14 år gamla ansökan, den första han skrev. Som tröst påpekade jag att jag antagligen inte hade kunnat skriva en bättre ansökan än så back in 1999.

 

Vi skämdes bort med mat under seminariet, till morning tea var det ett fruktfat med underbart god frukt och goda mackor, och till lunch var det en buffé av jag-har-ingen-jävla-aning-om-vad-det-var. Några vårrullar, några panerade fisk-någonting, några knyten med mystiskt innehåll, musslor, grillad kyckling, något oidentifiert rött och vitt (typ krabba i skumma bitar), panerade bläckfiskringar (tror jag)… De mystiska knytena, vårrullarna var riktigt goda och fisk-nåntingen och bläckfiskringarna slank ned med lite sås på.

 

På eftermiddagen/kvällen jagade jag flygande hundar och fåglar med min kamera. Jag var så nära på att få en riktigt bra bild på en flygande hund på ett par meters håll, men den flög precis en sekund för tidigt. De är så sjukt häftiga, med ett vingspann på runt metern. Blir lika fascinerad varje gång jag ser en, även om jag har sett runt 30-talet vi det här laget. Tyvärr inga stora flockar här nära Apia då de tidigare har varit under hårt jakttryck och cyklonen förstörde årets frukt så att de måste färdas långa sträckor för att hitta mat).

 

 Hur söt är inte denna?! Tongan bat, en dagaktiv flygande hund/fruit bat.

 

 Awwww! Ser sjukt mysigt ut med en liten inbyggd sovsäck.

 

 

Haha, dessa är så himla sjuka. Purple swamphen. Ser ut som en galen mutantversion av våra svenska sothöns. Extermt långbenta, typ 40 cm höga, rödögda och riktigt tafatta när de flyger. 

 

Varannan fredagkväll på SPREP är det bar night. Då öppnas en bar i falen där vi normalt har morning tea, och det grillas lite basic mat samt spelas biljard. Spritutbudet är inte fantastiskt (de flesta dricker öl) så jag höll mig till rom och cola samt bourbon och cola. Pete började ge mig massa råd om att jag inte skulle blanda drinkar under kvällen och sa att han kände faderskänslor för mig (jag vet inte riktigt hur många öl han hade fått i sig i det läget).


Den unge norrmannen jag hade träffat vid Bahaitemplet var på plats och tydligen kände han norrmannen som jobbar på SPREP, så vi stod och pratade vad de trodde var svenska medan jag låtsades att jag förstod allt och försökte hålla mig för skratt. Jag fick veta att norrmän tydligen tycker att svenska är lustigt (exemplet jag fick var att roligt på norska snarare är samma sak som rofyllt). Wtf. Jag som trodde att svenska måste låta så hårt och strikt i jämförelse, inte direkt som något att skratta åt.

 

Jag pratade en del med chefen för avdelningen för biodiversitet, och han verkade uppskatta mitt naturintresse (typ som att jag varje gång det flyger förbi en flygande hund helt tappar fokus på vad jag håller på att säga tills den har flugit förbi), och det slutade med att han körde mig hem och erbjöd mig att komma över på barbeque på söndag kväll med Pete.

Bruce hade åkt hem tidigare för att få lite sömn innan han skulle resa iväg till Tonga under natten, och stackars Pete var kvar på kontoret/baren för att stänga av Bruces dator efter att den hade gjort en backup, vilket den dock aldrig kom i närheten av att bli klar med. 

När jag kom hem blev det uppenbart att hotellet festade ikväll igen. Jag hade antecknat följande: 

"Gangnam style och I’m sexy and I know it har tydligen nått grannhotellet. På hög volym. Tycker synd om Bruce som försöker få lite sömn innan hans resa inatt."

Det blev en sen kväll för mig inatt igen på grund av hotellet. Men jag tänkte att det var lugnt eftersom jag kunde sova ut under morgondagen. 

Kommentarer (2)

SPREP-mail

Publicerad 2013-04-10 00:25:58 i Samoa,

Jobbmailen här i Samoa skiljer sig något från jobbmailen hemma i sverige...
 
 
Detta löste sig tack och lov. 
 
 
 
Kommentarer (0)

Projekt för fulla muggar

Publicerad 2013-04-09 11:16:00 i Samoa,

Torsdag 4 april (dag 8)

 

Denna dag tillbringades till största del på kontoret. Jag vandrade runt lite på ägorna, men försökte komma igång ordentligt med projektet. Vi blev kvar till sent idag också, och när vi kom hem var Bruce gullig och lagade middag och därefter ville jag bara sova direkt. Tyvärr hade hotellet bredvid oss island night, så vi hörde trummor, rop och musik på hög volym, så jag kunde inte alls somna. Inte ens två timmar efter att det slutat hade jag lyckats somna. Kanske hade krigstrummorna väckt något undermedveten instinkt eller gett mig en adrenalinkick. Drygt var det iaf.

Kommentarer (0)

SPREP

Publicerad 2013-04-09 10:47:27 i Samoa,

Tisdag 2 april (dag 6)
 

Idag var det dags för mig att introduceras till SPREP på riktigt.

I korthet:

Vackert "campus" beläget med utsiktöver regnskogsklätt berg, vacker grönska mellan alla längor, massor med fåglar och ödlor som ränner omkring överallt.

Många människor, men en stor andel var bortresta och i princip alla jag pratade med skulle iväg snart. Blev ännu mer lockad av att jobba här med tanke på att de anställda får resa runt så mycket bland öarna i regionen.

Morning tea är vid 10. Det innefattar té, kaffe, Milo samt toast med jordnötssmör och björnbärssylt. Låt den samoanska dieten börja!

Letade någonstans att bo, underbara New Zeeländaren Bruce hade ett fantasiskt hus jag kunde bo i. Tre sovrum, för tillfället två upptagna. Han skulle bort på fredagen, och Pete som också är helt underbar stannat till nästa nsdag.

Lunch var experimentell, beställde en seafood pasta och testade musslor för första gången. Det innefattade att när jag lite skeptiskt grävde runt i musslan hittade en del som såg väldigt skum ut. David och Esther skrattade åt mig och sa åt mig att inte titta så noga och bara äta den. När jag sa att denna del hade ben tittade David till slut på den, och vi kunde komma fram till att det var en stackars liten krabba (typ 0,5 cm i diameter) som följt med musslan i döden. Jag tyckte det såg ut som en liten alien ur Alien-filmerna.

Var kvar länge på jobbet eftersom jag väntade på Bruce som jobbade över. Men kom igång med min workplan och vilka jag ska kontakta.

Kom hem sent - däckade direkt. 

Kommentarer (0)

Palolo Deep Marine Reserve

Publicerad 2013-04-08 06:00:00 i Samoa, Sights, Underwater photography,

Dag fem, 1 April

 

Av någon anledning var jag oerhört trött denna morgon och trodde att jag var påväg att bli magsjuk, så det tog ett tag innan jag vågade mig iväg. Men till slut begav jag mig till Palolo Deep Marine Reserve 5 minuter med bil utanför Apia för snorkling och bad. Precis när jag gick i vattnet kom det fram vackra blå-vita tryckarfiskar som antagligen hoppades på att jag skulle sparka upp någon mat åt dem.

 

 Whitebanded triggerfish

 

Efter att ha simmat ett par hundra meter motströms över grund korall kom jag fram till revkanten och spännande snorkling. Det var inte det bästa jag någonsin har upplevt, men det underhöll mig i ett par timmar, tillräckligt för att baksidan av mina ben upp till ländryggen skulle bli helt sönderbrända… T-shirten jag hade på mig åkte upp med än vad jag trodde att den skulle göra, och jag hade trott att benen skulle klara sig någorlunda.

 

 

 

 

Favoritdelen av snorklingen bestod i att simma igenom stora stim av blue-green chromis precis vid kanten av revet. Det finns nog inget som är så avslappnande som att se dessa oskygga, små vackra fiskar runt omkring dig vart du än tittar.

 

Blue-green chromis

Några fiskar var modell större, några var runt 80-90 cm som störst och så såg jag en smooth flutemouth på en meter. Överlag var det dock ganska små exemplar här, om än av otroligt många olika sorter. Mer kan man nog inte förvänta sig av ett rev som ligger 5 minuter från en hamn och huvudstad.

  

Smooth flutemouth, runt metern lång

 

Även om jag hoppas få se kokoskrabbor ska det erkännas att jag är mer bekväm med krabbor av denna storlek.

 

Jag blev kvar där till middagstid då David och Sue hämtade mig och körde oss till en restaurang. När jag frågade om vegetariska alternativ sa kocken att han kunde göra vad jag önskade. Hade lite hjärnsläpp (jag som har svårt nog att välja från en meny), men det blev en god pastarätt med blandade grönsaker. Vi hade en fantastisk vy över solnedgången över havet. En inte lika fantastisk sak var den stackars strövhunden som kom förbi. Den såg ut att andas tungt, var väldigt smutsig, mager och raggig samt hade en enorm tumör hängandes i ena spenen. Man kunde dock se att det hade varit en otroligt söt hund om den hade varit väl omhändertagen. Sue slängde till den en av Davids Fish and chips-fiskpinnar (eller vad tusan det kan tänkas kallas) och lite pasta. 

Kommentarer (0)

Söndag i samoanskt tempo

Publicerad 2013-04-08 05:01:00 i Samoa,

Dag fyra, 31 mars
 

Denna dag blev underbar påsksöndag i typiskt samoanskt tempo. Jag började med att strosa omkring på morgonen för att beundra gryningen.

 

 

 

 

Därefter blev det ett besök till ett av världens åtta Bahaitempel med David och Sue. Där fick jag höra den vackraste sång jag någonsin har upplevt. Samoaner har väldigt vackra och mjuka röster, och de flesta kan konsten att sjunga (och dansa). Detta i form av en a capella-körsång på melodisk samoanska i ett tempel med fantastiskt akustik var helt enkelt otroligt vackert. Nästan så att tillochmed jag blev religiös. Hela mässan var för övrigt så avslappnande att jag verkligen fick kämpa för att hålla mig vaken. Tyvärr var det inte riktigt läge för att smattra iväg med kameran, men jag ska bege mig dit när det är mindre folk och mjukare ljus.

 

Därefter bjöds det på citrongrästé (sjukt gott!) i en sval fale bredvid templet och trevligt umgänge. Träffade en norrman där som började prata norsk/svenska med mig, så det blev första gången jag pratade svenska sen jag kom hit. Trodde inte att det skulle hända inom en vecka.

 

Sedan vandrade David, Sue och jag runt templets välskötta ägor för att efter detta bege oss till deras hus. Vi hade dock alla drabbats av det samoanska söndags-tempot och beslutade oss för att vila en stund. Jag fick hängmattan på altanen som tydligen inte använts på ett tag. Den var helt fantastiskt och jag sov gott i alldeles för många timmar. Därefter lagade vi middag, jag öppnade och skrapade ur en kokosnöt (vilket gick betydligt snabbare än första gången), lekte med katten och chillade vidare. Vi diskuterade lite foto och böcker och var i riktigt slapp söndagsstämning.

Kommentarer (0)

Regnskogshike

Publicerad 2013-04-06 11:25:00 i Samoa, Sights,

Dag tre, 30 mars.
 

För dagen hade David och Sue frågat om jag ville följa med på hike till sjön som kallas för Goldfish lake. Det regnade dock mängder under natten vilket gjorde att den sträckan skulle vara väldigt lerig och direkt farlig, varpå vi bestämde oss för att hikea upp för Mt Vaea som är det stora berget ovanför Apia. Här ligger Robert Luis Stevenson begraven (författare av bland annat Skattkammarön och Dr Jekyll and Mr Hyde. Samoanerna fattade starkt tycke för honom och byggde ett fantastiskt hem åt honom och ärade honom med en väldigt speciell jordfästning).
 
Började dock morgonen på min kära sportsbar. Här är en Mynah, en introducerad art som har tagit över ordentligt tyvärr. Antagligen fulaste fågeln i Samoa, och någon berättade att de hade sett en grupp av dem slita sönder en artfrände.
 
 
 
Den andra introducerade arten som syns överallt är indisk Red-vented bulbul. Dessa är dock betydligt finare och trevligare. Otroligt skönskjungande också, i många länder hålls olika bulbuls som sällskapsfåglar för deras vackra röst och goda härmförmåga.
 
 
 
Red-vented bulbul i gryningsljus.
 
Efter improviserad frukost begav jag mig till Sue och David där vi väntade på två New Zeeländare som skulle med, innan vi begav oss iväg.  
 
Om man svänger av en bit innan själva hike-spåret börjar kommer man till denna underbara sötvattenpool. Tanken var att vi skulle avsluta här, men jag kunde inte hålla mig utan hoppade snabbt i vattnet redan innan vi började hiken.
 
 
Perspektivet är lite missvisande, det lilla vattenfallet har en fallhöjd på typ 1,3 meter. Inbyggd axelmassage!
 
 
Ganska snabbt blev det dock svårt att avgöra vad som var vatten från poolen och vad som var svett... Det var klart över 30°C, fuktigt och en brant stig. Tidvis var den helt ok, även om i princip all form av rörelse är jobbig i sådan värme, så bara höjdskillnaden var jobbig nog:
 
 
 
 
Tidvis var det lite svårare att avgöra var stigen var (det var främst etapp två, den efter RLS's grav). 
 
 
 
 
På vissa ställen var det direkta små stup. Någon vänlig själ hade dock satt fast rep i träd vid toppen, så man fick helt enkelt lite till 100 % på att repet höll och fira sig ned med det. 
 
Tyvärr hade cyklonen i vintras fällt många träd här, så regnskogen var inte fullt så majestätisk som den tydligen är normalt (även om det räckte och blev över för att imponera mig). Det var dock fullt med fågelliv och mängder med ödlor som flydde från stigen när vi närmade oss. Men på flera ställen var förstörelsen tydlig när vi var tvunga att klättra över träd av denna kaliber:
 
 
 
 
 
Själva graven där någon hade lagt en liten skål med färgglada frön i: 
 
 
 
Utsikten från graven, skulle inte tacka nej till att bli jordfäst på en sådan plats. 
 
 
Här vilade vi ett tag, genomsvettiga och helt slut. Myggorna hann åderlåta mig rejält innan jag ens märkte dem. Dagen efter kändes mina ben som braille-skrift och myggbetten var så många att jag fick en del förskräckta "Oh my god, the mozzies really got you!". Tydligen gillar de svenskt blod.
 
Av någon anledning beslutade vi oss för att fortsätta uppför resten av berget. På vägen uppstod en diskussion om hur dessa blommor såg ut inuti, och Sue bestämde sig för att ta reda på det. Crazy Aussies.
 
 
 
Hennes beskrivning var "It's like three sausages in the middle!"
 
 
Belöningen som väntade på toppen var en majestätisk utsikt, ett gäng illblå kungsfiskare och tropicbirds som flög omkring. Tropicbirdsen måste jag se till att få bilder på, de är fantastiskt majestätiska och vackra! Vita med låånga stjärtfjädrar. Stilla havet var fascinerande lugnt för dagen och såg precis så oändligt ut som det är.
 
 
 
 
Vid det här laget var jag helt slut, genomsvettig och törstig. Det enda som drev mig tillbaka (i ett förvånandsvärt högt tempo, hade lust att springa sista biten tillbaka) var tanken på den svala sötvattenspoolen. Och tanken på att jag kunde dricka ur vattenfallet (med hjälp av min magiska filterflaska). 
 
Sällan har något vatten smakat så gott eller varit så skönt att simma i. 
 
Tillbaka hos David och Sue tog vi det mest lugnt, men jag fick även lära mig att öppna och skrapa en kokosnöt och sedan göra kokosmjölk av det. En samoan hade antagligen skrattat åt hur lång tid det tog. Men kul var det! Och så gott! 
Kommentarer (0)

Rekognoseringsrunda i Apia

Publicerad 2013-04-06 09:10:00 i Samoa,

Dag två, 29 mars.

Eftersom jag inte skulle få någon frukost började jag dagen med att äta hot cross buns som jag fått av David och Sue och lite banana chips som jag köpt på marknaden (gott!). Precis när jag kände mig nöjd knackade hotellägarinnan på med en frukostbricka. Inspirerad av Härskarringen-temat på Air New Zealand hade jag inga problem att få ned en second breakfast dock. Vilket visade sig vara  bra då det blev det enda målet jag åt den dagen.

 

Medan jag satt och åt frukosten såg jag plötsligt det turkosa skimret av en flygande fruktduva som landade i en palm en bit bort. Jag hade bestämt ett mission som var att ta ordentliga bilder av dem (samt flygande hundar och förhoppningsvis papegojan som finns på Samoa) Eftersom jag inte hade haft tillfälle att hämta kameran när jag såg en dagen innan smet jag nu in på rummet och hämtade kameran och teleobjektivet. Den var dock fortfarande lite väl långt borta och imman satte sig snabbt på objektivet som ut från rummet med AC. Innan jag hann göra särskilt mycket alls flög duvan runt ena hörnet på hotellet. Lite besviken men väldigt glad över att de fanns så nära hotellet la jag tillbaka kameran. Snabbt slog jag dock av tanken att kolla runt hörnet på hotellet, och där satt den! Fyra-fem meter bort. Jag smet in och hämtade kameran och fick ordning på inställningarna och lyckades stadga objektivet ordentligt. Då flög det plötsligt iväg en duva under den jag hade sikte på, som jag inte alls hade märkt – de är välkamouflerade trots (tack vare) sin färgprakt! Den andra tyckte dock inte att jag var lika farlig och satt kvar och posade ett tag. Tyvärr visade den inte upp sina turkosa vingpennor, men jag blev ändå nöjd med bilderna. Morgonen dag 2 och mitt ena mission är redan uppfyllt!

 

 
 
 

 

Glatt strosade jag sedan in mot stan, som i princip var helt tom då det var långfredag. Som vanligt vinkade alla jag mötte och hälsade glatt, och alla taxibilar tutade efter mig för att fråga om jag ville bli körd. David berättade senare att den allmänna tanken här är att palagis (utomsamoaner, framförallt vita) inte går, de åker alltid bil. Nu får de vänja om sig!


Det var verkligen häftigt att se hur Apia, som hade varit sjudande av liv under gårdagen, låg helt öde under denna soliga och varma helgdag. Perfekt för mig att kunna lära mig hitta utan massa trafik och människor.

 

 
Svårt att tro att det är fullt av folk och bilar här normalt! Verkligen en annorlunda tid för mig att anlända under.
 
 
 
Apia movie theatre. Inte helt hundra, men jag tror att den är stängd för tillfället... 


 
 
McDonalds - enda öppna stället under denna helgdag. Skylten verkar ha blivit illa tilltygad i cyklonen.
 
 
 
Runt klocktornet är en rondell som normalt är helt fylld av trafik. 
 


 Apia town clock restes till minne av samoanska soldater i WW I. 

 

Jag tog mig så småningom ner till havet (via marknaden där jag köpte en drinking coconut) och gick där och försökte fota lite allt möjligt med fastnade med att jaga Cardinal honey-eater, små blixtsnabba fåglar med en väldig färgprakt. Och då är de ändå inte i sin häckningsdräkt, den är ännu mer röd! Till slut fick jag några dugliga bilder, men jag är inte helt nöjd med dem även om det är kul att kunna visa hur de lurar hibiscusblommorna på deras nektar (väldigt tydligt att inget blir pollinerat här).

 

 

 

Därefter fick jag för mig att öppna kokosnöten och lyckades förvånansvärt nog, utan några redskap utom lite asfalt. Första öppnade samoanska kokosnöten! Tyvärr hade köttet hunnit bli lite dåligt (luktade fermenterat) mellan det att jag drack upp juicen till det att jag kom på att jag skulle öppna den (inte så konstigt med tanke på 30+°C och att den låg i min svarta väska), så den lämnade jag till fåglarna/råttorna.

 

Verkligen the fruit of life här i Stilla havet.

 

När jag så vandrade vidare kom jag till en liten insjö. Havsvatten leddes in via att rör i strandpromenaden till en liten salt sjö. Den var nedsänkt med branta väggar, så det var inte så lätt att ta sig ned vilket jag hade velat göra för att se vad det var som simmade runt där och skapade vågor på ytan hela tiden. Det var nog tur att det inte var så lätt dock, för hade jag hoppat ned utan att se mig för ordentligt hade jag antagligen lyckats skrämma slag på mig själv. Nere på den lilla (3 kvm) stranden som hörde till var nämligen hundratals krabbor! De var förvånansvärt svåra att se, eller jag tog dem nog snarare som blomrester och döda blad, men det rörde sig tillräckligt i sanden för att jag skulle reagera. De påminner om vinkarkrabborna jag såg på Zanzibar och fanns med rosa/röda och gula klor. Coola!

 

 

 
Ja, det är faktiskt en krabba bakom den där gula klon... 
 

Mitt nästa möte blev med en gammal man som bar en säck på ryggen. Han såg väl ut som de flesta äldre männen här, senig med gulnande tänder och ett väderbitet ansikte. Han började prata med mig. Jag försökte gissa vad han sa. Jag testade svaren ”yes, no, I don’t know, maybe” under en tidsperiod. Oavsett så fick jag ingen reaktion som gav mig någon klarhet. Jag kunde inte ens avgöra om han faktiskt pratade engelska eller samoanska. Han såg i alla fall glad ut, och när jag önskade honom en glad påsk skrattade han.

 

Ute i vattnet låg färjan till Tokelau, som ska vara det absolut enda sättet att ta sig till Tokelau (vilket tar mellan 1-2 dagar). Nu tror jag förvisso att det finns en annan färja igång, men färja från Apia är det som gäller. Och jag som tycker att Högdalen känns off.

 

När jag strosade vidare ropade några killar som satt på gräsmattan vid strandpromenaden till mig. Jag gick dit och de frågade lite om var jag kom ifrån och vad jag gjorde där osv. Den ena killen bredde ut sin tröja på gräsmattan för att jag skulle sitta på den. Vilken gentleman. De skulle spela volleyboll och började sätta upp ett nät mellan två palmer. Jag avböjde inbjudan att vara med (jag höll svettas ihjäl som det var, min kropp hade verkligen inte ställt om sig ännu!), men blev inbjuden att komma och kolla på samoansk fire dancing som åtminstone en av killarna (oklart om det var mer än så) jobbade med. De frågade om mitt nummer, men då jag inte lyckats få tag på ett samoanskt SIM-kort hade jag inget att ge, vilket var lika skönt. Jag vet var jag kan hitta dem.  Men de kan verkligen konsten att vara sociala. Sue och David hade varnat mig lite för att de samoanska killarna skulle vara väldigt på, efter att några killar hade börjat vifta entusiastiskt till mig när vi körde förbi dem i bilen från flygplatsen, men påpekade också att de är väldigt snälla.

 Ön är väldigt vacker med sina regnskogsbeklädda kullar.



På väg tillbaka till hotellet började några äldre män prata med mig. De frågade allmänna frågor som var jag kom från, vad jag gjorde här, om jag gillade Samoa, om jag hade pojkvän. Snart började de skämta om att jag var här och letade efter en pojkvän. Det är ett återkommande tema här.

En liten stund senare stannade en bil bredvid mig med två vita tjejer i som frågade om jag behövde skjuts någonstans. Som sagt så är det ovanligt att palagis promenerar omkring, och de sa dessutom att jag såg väldigt varm ut (no shit). Då vet man att man måste se helt förjävlig ut…

Väl på hotellet tog jag en efterlängtad dusch och la mig för att vila lite i sängen. Vaknade klockan 18, smsade lite med australiensarna (hade fått låna deras ena mobil), tänkte att jag borde gå och fixa middag, men däckade snabbt igen och sov till 04. 

Kommentarer (0)

Introduktion till det samoanska livet

Publicerad 2013-04-04 20:47:05 i Samoa,

Efter en frukost bestående av en underbart god hemgjord yoghurt (då vanlig yoghurt inte håller sig så länge och dessutom importeras är den svindyr, man kan däremot köpa ett yoghurtpulver bestående av typ skummjölk, yoghurtkultur samt smaksättning som man blandar med dricksvatten och låter stå i uppkokat vatten i en speciell termos över natten. Blir förvånandsvärt gott!) i ett fantastiskt vackert morgonljus hjälpte jag Sue att samla in afrikanska sniglar som av någon outgrundlig anledning en gång introducerades på ön. Det blev nästintill en hel 10-liters hink full, och som sällskap hade vi den ständigt jamande katten och den snälla hunden som dock höll sig lite på avstånd då hon inte vågade komma nära katten (den har tidigare satt sig i respekt hos hundarna). Under tiden njöt jag av de vackra blommorna i trädgården och den fantastiskt vacka Crimson-crowned fuit-dove som stannade i en palm för att äta. 
 
 

Vild passionsfrukt!
 
 

Samoas nationalblomma, som ironiskt nog är en introducerad art.
 
 
 

Någon svamp som Sue påpekade att man nog dör av om man smakar på den. Har svårt att förstå hur någon kan vilja göra det dock.
 
 
 
Därefter tog Sue mig runt för att visa mig staden och allt som kan vara bra att känna till. Det första stoppet var en supermarket där det fanns en av fåtalet bankomater. Den var såklart trasig. Då påpekade Sue att jag kan betala med kort i affären och be att få ta ut extra kontanter. Det fungerade inte med Mastercard vilket är allt jag har. Kassörskan lät dock förvånad när vi sa att bankomaten inte fungerade och bad oss kolla igen. Mycket riktigt var den nu igång, och jag satte in mitt kort, fick ut mina kontanter men fick inte tillbaka mitt kort. Det hade maskinen glatt slukat och sedan återgått till att säga att den var trasig. Medan vi stod där och funderade på vad vi skulle göra härnäst kom det ut en man ur affären och frågade om det var mitt kort han hade. Mycket riktigt. Min teori är därför att det i Samoa alltid sitter en man bakom bankomaterna och manuellt matar ut pengarna. Det skulle åtminstone förklara varför de så ofta är avstängda. Jag var något nervös inför nästa gång jag skulle använda en bankomat och funderar numera alltid på om jag har tid att spara om kortet skulle råka bli slukat igen. 
 
Sedan rörde vi oss runt i huvudstaden Apia, och allt var väldigt förvirrande då gatorna där inte har något namn. Istället refererar folk till vad som finns på de olika gatorna. Till exempel McDonalds street.

Vi tog oss till den gamla grönsaks- och fruktmarknaden, men tyvärr har regeringen stängt ned den "för renovering" (enligt Sue för att förflytta folk till alla supermarkets istället), så det var ett stort inhängnat område som var helt tomt. Intill detta har försäljarna dock satt upp en ny marknad, så det fanns mycket för mig att kolla på även om det tydligen inte alls var lika mycket som tidigare. Jag köpte på mig en drinking coconut, två okända frukter och en samoansk rätt kallad Palusami som består av taroblad kokade i kokosmjölk. Till detta har man rostad/bakad taro eller brödfrukt. Vi satte oss vid vattnet för att avnjuta detta. Palusamin var väldigt god och mättande! Den ena frukten var otroligt god också, den var stor som en grapefrukt och smakade som en blandning av honungsmelon och sharonfrukt. Väldigt saftig. Den andra frukten var tyvärr övermogen, så nästa gång ska jag lita på min instinkt och inte på vad försäljaren säger är ett bra exemplar (även om jag inte tror att hon försökte lura mig medvetet). 

Medan vi satt där fick jag se min första samoanska (polynesiska) råtta. Den var minimal, jag trodde först att det var en mus. Så det finns inga farliga djur här alls och till och med råttorna är mesiga. 
 
Efter denna lunch stannade vi till på ett extremt charmigt café/restaurang som hetter Paddles och är beläget i utkanten av stan med havsutsikt. Där hade vi en god cappucino och en ännu godare Vaitipolo (en otroligt uppfriskande och läskande dryck med citron, lime och rårörssocker!). Ny favorit!
 
Därefter kikade vi förbi hotellet (sportsbaren) jag skulle bo på, varpå hotellets ägare frågade om jag visste hur mycket det skulle kosta. När jag sa att jag redan hade betalat förnekade hon detta. Jag var helt säker på att det hade dragits från banken, men sa att jag hade ett kvitto utskrivet som jag kunde ta med till kvällen.
 
Det visade sig att kvittot inte visade att betalningen faktiskt hade gått igenom, så jag fick skriva ut sidor från banken och börja ringa till bokningsagenturen jag hade bokat genom. Det fixade sig så småningom, men jag fick aldrig frukostarna som egentligen skulle ha ingått. 
 
Nåväl, på eftermiddager besökte vi SPREP för att se hur jag skulle jobba och hälsa på lite folk. Det var nu torsdagen innan påsk, så många hade gått tidigt inför påskledigheten och många andra (inklusive min handledare) var bortresta. Men de jag fick träffa var väldigt snälla och trevliga! Många av kvinnorna som tydligen var runt 30 såg ut att snarare var runt 20-25, det verkar vara en samoansk egenskap. Effekten förstärks av det underbart mjuka sättet de talar på. 
 
Själva campus som de kallar det är fantastiskt med massa grönska mellan byggnaderna. Från mitt skrivbord ser jag upp på ett berg täckt av regnskog, och utanför mitt fönster är det några träd som ständigt är fyllt av kringhoppande tropiska fåglar som gör det svårt att fokusera på datorn. 
 
Då Sue lämnade mig med David och tog bilen gick vi de 10 minutrarna till deras hus. På vägen följdes vi åt av en oemotståndligt söt valp som sprang och lekte kring oss. För att inte få med den hela vägen hem fick David kasta stenar efter den, vilket är det samoanska sättet att bli av med hundar. Oftast räcker det dock med att bara låtsas kasta dem eller kasta dem bredvid hunden.
 
Till middag testade jag en samoansk specialitet, Oka. Rå fisk marinerad i citronjuice och sedan blandad med kokosmjölk. Det var ingen riktig höjdare hos mig, konsistensen kräver nog lite tillvänjning. 
Som efterrätt hade Sue gjort pannacotta på kokosmjölk vilket var underbart gott. Och David hade köpt hot cross buns på kontoret där pengarna gick till någon välgörenhet. De var väldigt goda, smakade lite som kanelbullar fast inte lika sött och kryddigt. 
 
Sedan var det dags att bege sig till hotellet för min del, och när jag stängde dörren var det första jag såg en ENORM kackerlacka. Den var ungefär 1 dm lång utan antennerna. I sådana lägen är det händigt att ha ett par australiensare tillhands, Sue dödade krypet med sin ena flipflop medan David påpekade att de faktiskt är intelligenta, hur det nu skulle få mig att känna mig bättre till mod. Men trots tankarna på kackerlackor smidandes komplicerade planer för att hämnas sin döde släkting lyckades jag somna på nolltid efter en väldigt händelserik dag. 
 
Kommentarer (0)

Första intryck

Publicerad 2013-04-04 02:55:00 i Samoa,

När jag väl kom igenom allt väntade David från SPREP på mig tillsammans med sin fru Sue som tidigare har jobbar på SPREP, och hans assistent Pule. David och Sue är två underbara australiensare, och Pule är den sötaste samoanen. De körde mig till deras hem (jag tittade storögt på allt och fick se min första flygande hund. Helt enorm och så häftig!) och berättade massa saker som kunde vara bra att veta. När vi körde förbi några badande killar vinkade de alla åt mig och australiensarna sa att jag lär vara med om mycket sådant som en utländsk tjej. Jag hade egentligen bokat ett hotel för 6 nätter, men de övertalade mig att sova hos dem vilket var fantastiskt skönt och trevligt. De hade en otroligt gullig hittekatt som fattade tycke för mig (de varnade mig för att han var elak, men den sidan har jag inte fått se ännu), och en strövhund (sådana finns det tyvärr alldeles för gott om) var helt otroligt kelsjuk. Hon slängde sig ned på rygg så snart hon förstod att jag var snäll och ville aldrig att jag skulle sluta klia henne. 
 
Precis bredvid deras hus ligger en av Samoas många kyrkor, och körsången var i full gång när jag anlände. Det var väldigt mysigt och satte verkligen stämningen med den tropiska fågelsången, ylande hundarna, kacklande hönsen och geckona som lät förvillande likt fåglar.
 
Efter middag och en väl efterlängtad dusch svimmade jag nog snarare än somnade och vaknade av mig själv halv sju dagen efter till en symfoni av tuppar, hundar, kor och en gecko som satt på mitt fönster och skrek allt vad den kunde. 
 
Kommentarer (0)

Flygresan Auckland-Samoa

Publicerad 2013-04-04 02:50:36 i Flights,

Vid gaten till planet till Samoa träffade jag på min första samoan som började prata med mig. Han var en missionär som skulle till PNG (mormon tror jag), och han började prata om Guds ord med mig. Jag ville vara artig och frågade lite om hans tro och läste lite stycken ur bibeln som han valde ut, och då började han fråga om jag ville ha hans ena bibel (vilket egentligen var bibeln + 2 andra böcker, så blytung var den). Jag lyckades tacka nej på ett artigt sätt tror jag. Det sjukaste var att han var så otroligt jävla snygg. Antagligen en av de snyggaste människor jag någonsin sett. Han hade antagligen kunnat konvertera mig till vad som helst som inte är en kyrka som förbjuder samliv före äktenskap (nåja, nästan, riktigt så lättköpt är jag inte. Tänker jag såhär i efterhand iallafall, där och då var jag nog väldigt lost i hans långa ögonfransar och djupa bruna ögon. Och den snygga kostymen gjorde inte det hela sämre). 
 
På planet hamnade jag bredvid en annan samoan, och denna gång fick jag fönsterplats (jippi!). Redan efter att ha träffat dessa två samoaner insåg jag vad som menades med deras artighet. Denne fick nästan panik för att han fick så bråttom att ställa sig upp när jag frågade om jag kunde få komma förbi. Och när vi kom fram tog han ner min väska och gav till mig som en riktig gentleman. 
 
Ankomsten till Samoa var magisk. De tre timmarna dit var fantastiskt vackra med vita fluffiga moln över ett ändlöst blått hav och lika blå himmel. När vi var 15 minuter från vårt mål flög vi förbi en regnbåge och när vi kom fram möttes vi av ännu en (det hade tydligen regnat på eftermiddagen). Samoa var så otroligt vackert, och jag fick en smärre adrenalinkick när vi gick in för landning. Lyckan var total när jag klev av planet in i den fuktiga värmen, och jag kunde knappt fatta att jag äntligen var framme efter ett års drömmande och planerande. 
 
Därför blev väntan vid passkontrollen och bagaget så otroligt frustrerande, jag ville ju bara utforska allt direkt. Eftersom jag hade ett studievisa tog dessutom min passkontroll för evigt, mannen som skulle stämpla passet hade tydligen inte använt den stämpeln på evigheter eftersom han inte kunde hitta den på ett bra tag. Sen fick han testköra den några gånger, och trots det syns det knappt vad som är stämplat i mitt pass. Vid bagaget stod ett litet samoanskt band som spelade gitarr och ukulele och sjöng fantastiskt fint. Så välkommen har jag nog aldrig känt mig på en flygplats. 
Kommentarer (0)

Flygresan Stockholm-Auckland

Publicerad 2013-04-04 02:38:08 i Flights,

Den 25e mars var det äntligen dags för mig att bege mig till Arlanda för den långa flygresan på runt 43 timmar till Samoa. Efter lite fester, packningskaos och allmänt förvirrande tillvaro de sista dagarna hade jag sovit 15 timmar de tre föregående nätterna och såg fram emot att kunna sova massor på planet. Det blev såklart inte så, utan jag sov bara någon enstaka timme åt gången hela vägen men lyckades framgångsrikt förstöra min dygnsrytm (vilket enbart var en fördel med tanke på den 13 timmars tidsskillnaden). 
Jag hade fasat något för flygresan, men den var helt ok. Höjdpunkterna involverade Air New Zealands säkerhetsvideor med Bear Grylls (http://www.youtube.com/watch?v=xJheoLUtX_Q tror jag, internet här tillåter mig inte riktigt att dubbelkolla videon...), att äta glass och titta på The Hobbit (Air NZ kör verkligen fullt på Härskarringen-temat. Alla filmer och massa dokumentärer på ämnet fanns att se), äta choklad och titta på Wreck-it-Ralph (förvånandsvärt bra) och en underbart trevlig och rolig flygvärd.
 
Jag hamnade mellan två kvinnliga Nya Zeeländare. Den ena var en väldigt kraftig kvinna (som fyllde ut sätet såpass att jag inte kunde ta del av mitt högra armstöd, men det störde mig dock inte) vars ena hand var paralyzerad och som behövde använde en krycka med den andra handen för att kunna gå. Det var ett smått projekt de två gånger jag såg henne ställa sig upp, och hon satt kvar när vi andra gick av för att få assistans för att kunna gå av planet. Trots detta utstrålade hon verkligen pondus, och hon hade en tatuering på hakan som kvinnan på min andra sida senare berättade symboliserade hög status bland maorierna. Den väldigt trevlige och rolige flygvärden passade upp mycket på henne (med vin bland annat, jag blev lite avis) och de skämtade hjärligt med varandra. Till exempel när det hade kunnat bli en lite awkward situation när han försökte gräva fram fjärrkontrollen till underhållningsutrustningen som satt på insidan av hennes säte utan att behöva få henne att resa sig upp. Det gick inte då passageraren innan hade tryckt fast fjärren felaktigt, så han fick hjälpa henne att stå upp och försökte med sin fria hand ta loss den. Då jag snabbt märkte att det inte gick och kvinnan stod väldigt ostadigt hjälpte jag snabbt honom att få loss den. No big deal. Men efter det tackade han återkommande 2-3 gånger för hjälpen och sa "good work". Sjukt överdrivet men väldigt gulligt och han charmade definitivt mig. 

Hela resan befann jag mig allt som oftast i något halvsovande läge, på mellanlandningarna märkte jag att jag kunde somna inom någon minut sittandes. Sen vaknade jag varje gång vi var tvugna att gå någonstans, sen satte jag mig ner och somnade igen. Väldigt udda. I Auckland kunde jag äntligen lägga mig ner (med utsträckta ben och allt!!!) på en bänk i solsken och sova lite längre vilket var oerhört skönt. 


Kommentarer (0)

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela